Då blir jag så glad att jag både sjunger och visslar kantarellens lov. Kanske skriker jag lite också. Och tjoar.
onsdag 10 augusti 2011
En lovsång till kantarellen
Egentligen tycker jag att kantarellen både är hemlig och snål. Oftast kommer jag hem med larvigt lite trots flera timmars krälande i skogsterräng. Enda undantaget är min och Sebes lilla kantarellö mitt på en åker i ingenstans (såklart) - där står dom liksom på rad och säger varsågoda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jo, men visst är det lite värt all möda när man gått och gått och gått i flera timmar utan napp, är genomblöt, smutsig, massor med barr i håret och extremt kaffesugen, och så plötsligt är dom bara där. Gula, skinande och utlovandes fantastiska läckerheter i köket.
SvaraRaderaJag gillar detaljen med överskriften till vänster på tidningen du lagt ut kantarellerna på, genomtänkt eller slump?
Vilka kantareller!
SvaraRaderaHa en skön Onsdag.
Kram Elina
Hihi..ja det är som att vinna på Lotto, när man hittar ett guldställe!!
SvaraRaderaMå gott! Kram Sanne
Mycket jobb, men det är det värt- så gudagott som det är....Kram Johanna
SvaraRaderaVilket perfekt ställe ni verkar ha hittat! Att det ligger mitt i ingenstans gör förmodligen att det inte är någon annan som hittar dit. Trallalala! Och visst blir man glad, när man hittar de små gula!
SvaraRadera